Journalistik och annat skrivande

Jag är utbildad journalist från JAK på Södertörn- en ettårig kompletterande journalistutbildning, bred och intensiv. Men redan innan hade jag skrivit krönikor åt en dagstidning under sex år, varannan lördag. Efter utbildning och en längre praktik på DN blev det rätt mycket recensioner ett par år. Jag skrev då mycket om musik, teater och standup åt EskilstunaKuriren, vid sidan om mitt jobb med litteraturfrämjande. Jag skriver fortfarande när tillfälle ges, oftast åt tidskriften Utställningskritik.

Arbetsprover

Eskilstunakuriren, kritik och kulturreportage som frilans
Dagens Nyheter Kultur (praktik)
Dagens Nyheter Insidan (praktik)

Utställningskritik, tidigare utställningsestetiskt Forum, kritik 

Folket Eskilstuna, krönikor 2005-2009

Medverkan i antologier:

”Museumsutstillinger”
En nordisk fackbok, aningen akademiskt inriktad förutom mina två inslag som var mer av käftsmällskaraktär.

Poetry Slam, tre antologier: Slamtologi, Slam-handbok för estradpoeter och Svensk slam.
Jag vann SM 1999 och blev sen MC/konferencier för resten av mitt liv.

”Den ultimata flirten med Sandvikens kommun 2005”
Jag medverkade med en novell om ett apokalyptiskt magdansgig i Skutskär och blev omnämnd i flera recensioner, vilket ledde till krönikeskrivande i sex år.

Artiklar i Konstböcker:

Om konstnären Ockie Nidsjö som poet i boken Ockie Nidsjö, utgiven av Ockieklubben 2011.

Om ett offentligt konstverk i tidningen ”Vem är din mamma”, utgiven av Eskilstuna kommun 2017.

Böcker:

Allt du någonsin velat veta om magdans och inte vågat fråga 2003
Allt du någonsin velat veta om magdans och lite till 2007

ISBN 978-91-633-2191-7

Språkvän- en vän för livet. Utgiven av Eskilstuna kommun 2019.

ISBN 978-91-639-9947-5

Arbetsprover

Kritik i Eskilstunakuriren

En framgångsrik förförelse

I Sveriges minsta operahus består orkestern av ett piano längst fram i en före detta skolsal, som om det spelat ”Min klara sol” om morgnarna. Entréer görs genom samma klassrumsdörr där publiken går in och ut och scenografin är spartansk. Ambitionen är att öppna upp operaformen och få en mer inkluderande, jämställd och modern opera. Och då är det kanske inte så dumt att börja med Mozart och humor. Men hur just detta stycke om svekfulla och lättlurade kvinnor och exotiska män synkar med den ambitionen, är ovisst fram till en bit in i förställningen. För det kommer en twist, men den ska inte spoilas.

Istället kan det vara på plats att dra handlingen lite snabbt- en äldre man utmanar två unga män som envisas med att tro att deras fästmör är trogna och dygdiga. De ska låtsas dra ut i krig för att strax återkomma, utklädda till exotiska orientaler och som sådana uppvakta varandras fästmör. Lyckas de få dem på fall inom 24 timmar vinner gamlingen en hundring. (Egentligen är det konstigt att de försöker så hårt som de gör.)

Det funkar utmärkt. Både förförelsen och hela förställningen. Man har satsat pengarna från kommunen med flera på det som spelar roll i dubbel bemärkelse – professionella artister.

Salen har dessutom bra akustik, syret räcker och det är charmigt intimt. Jag ska inte säga att jag uppfattade precis vartenda ord men faktiskt det mesta och texten var rolig och nutida.

Ett plus även för kostymerna i detta utklädningsdrama. De exotiska männen går i Rudolf Valentino-stil, passande för 20-talsmiljön där handlingen är förlagd och även damerna får kränga på sig lite spännande attiraljer. Soldaterna ser ut som Tintin i Kongo.

Några av aktörerna sticker ut som scenpersoner, Ulrika Skarby som Dorabella är en född komedienn och har en mimik som gör att man knappt kan ta ögonen ifrån henne på scen. Även Alexandra Giertz Frid som gör den listiga tjänsteflickan Despina och dessutom ett par roller till så att säga inom rollen är stundtals sanslöst rolig. Samuel Jarrick som don Alfonso fyller scenen från första stund han kliver in. De andra är lite mer återhållsamma, men tar ut svängarna rejält efter paus. Det kändes att alla hade genuint roligt tillsammans på scen och det hade premiärpubliken också, och blev även involverad (ska inte spoila den heller).

Så känner ni någon som tror att opera är obegripligt, snobbigt, pretentiöst och framkallar lock för örat, satsa på Eskilstuna Sommaropera som en första avprogrammering. Bussar går från station, det finns vin i pausen.

Irène Karlbom Häll

Kulturreportage i Kuriren (text & bild)

Att få jobb som kulturarbetare är svårt. Att få jobb som nyanländ också. Är det då dubbelt så svårt om man råkar vara båda? Det finns det olika meningar om. Vi har träffat en av de som försöker etablera sig.

Binaa Saymouaa är konstnär utbildad på universitet i Damaskus. När kriget bröt ut var hon bildlärare i Dubai. Syrien var inget särskilt öppet land ens före kriget, berättar hon, och hon och maken Emad sökte sig utomlands direkt efter studierna. Det blev Dubai och den amerikanska skolan, en internationell miljö med folk från hela världen.

Men syrier i Dubai satt inte säkert trots många år i landet och paret beslöt att Emad skulle ta sig till Sverige medan Binaa och de två barnen väntade. Det blev två och ett halvt års ofrivillig skilsmässa som slutade med återförening och röda rosor på Arlanda vintern 2016.

Väl på plats i Eskilstuna blev tystnaden outhärdlig för Benaa som var van att vara igång. Första jobbet blev ett ideellt, som konstcirkelledare, i väntan på personnummer. Ett år senare driver hon barnkonstskola på ett studieförbund varje dag parallellt med SFI. Visst var det en fördel att kunna engelska, men ännu mer, säger hon, att ha ett andra språk i konsten. Konstskolan döpte hon till ”Tala utan ord” och återkommer till att hon vill kommunicera, det kan handla om möten mellan svensk och syrisk folkkonst.

Kanske var det därför hon fotade fru Nålmakare alias Anita Carlsson vid ett besök i Rademachersmedjorna och målade ett porträtt. Eller för att Anita påminde om hennes mamma. Hursomhelst blev det mycket skratt när de träffades igen.

̶ Svenskarna öppnar om man knackar på dörren, det är min erfarenhet, säger Binaa. Man måste ha ett mål och inte bara vänta.

Nu vill hon mest av allt utveckla det hon gör till en barn- och ungdomskonstskola.

̶ I Dubai ville alla att barnen skulle bli doktorer, oavsett om de hade något intresse av det eller ej. Här har konstnärliga yrken mycket högre status, det märker man. Och konstnärligt skapande är viktigt för allas utveckling, säger Binaa.

Det finns också ett tomrum att fylla i Eskilstuna, konstaterar hennes chef Siv Eriksson.

̶ Idrott, musik och dans finns det mycket av, men inte bildkonst.

Finns det då fördelar med ett konstnärligt yrke för de som kommer hit?

-Inte alls, säger Ola Öhlin som jobbat i tretton år med att få in utlandsfödda kulturarbetare i Sverige. Han beskriver en ängslig kulturscen med snäv syn på kvalitet där informella nätverk styr. Kultursektorn gör sig inte synlig för dem och de har också svårt att bli sedda, säger han och talar om en mängd små faktorer som alla utgör hinder.

-Statistiken visar att mångfalden i kultursektorn sjunker trots att antalet utlandsfödda ökat och trots en viss yttre välvilja.

Men Aleksandar Prodanovic som anställt flera av Binaas landsmän på ett annat studieförbund menar att kulturarbetare har konkurrensfördelar.

-De har redan lärt sig slåss för jobben, de kan nätverka, är sociala och kreativa. De väntar inte, utan kör på, fast på rätt sätt, ett mjukt sätt. Sedan är kulturen också ett bra sätt att ta sig in. Jag tog själv samma väg när jag kom hit.

Irène Karlbom Häll

Faktaruta: Syriska kulturarbetare i Eskilstuna.

Binaa har fått jobb på ett studieförbund i Eskilstuna. På ett annat studieförbund jobbar flera av Binaas landsmän, Emad Jreira som är musiker och musiklärare leder bandet Safrjal och undervisar i musik. Malkon Malkon som är författare utvecklar föreningsliv och folkbildning. Musikern Milad Bahi undervisar på den kommunala musikskolan och ingår i Flens hyllade Världsorkester som nyss släppt sitt första album.

Dagens Nyheter Kultur (praktik)

Ilon Wiklands väg till Sverige blir barnopera

De allra flesta svenskar känner igen Ilon Wiklands teckningar av Mio, Karlsson och Madicken. För över 20 år sedan skrev hon om sin väg till Sverige i en barnbok. Nu blir berättelsen opera.

Sista gången Ilon Wikland träffade sin farmor var 1944. Sovjets Röda armé var på ingång till Estland, och farmodern såg till att Ilon Wikland kom med en av de allra sista båtarna därifrån – båten hette Sjöstjärna. Hon var fjorton år när hon kom till Sverige.

– Jag var ett ensamkommande flyktingbarn, så jag vet vad det handlar om, säger Ilon Wikland.

Nu blir hennes berättelse opera, som vänder sig särskilt till barn i åldrarna sju till nio år. Librettot är skrivet av Sigrid Herreau och musiken av Johan Ramström. ”Den långa, långa resan” gavs ut som bilderbok redan 1995 och kom i nytryck häromåret. Den skrevs av Rose Lagercrantz efter Ilon Wiklands berättelse och givetvis med hennes egna illustrationer.

Operan som har premiär den 6 maj på Kungliga Operan regisseras av Ellen Lamm och det är Sanna Gibbs som spelar och sjunger den unga Ilon.

– Visst finns det en koppling till saker som ligger i tiden, men framför allt ville vi visa något som var hoppfullt – för Ilon slutade det ju bra, säger Ellen Lamm.

Hon tycker att boken är en stark berättelse men samtidigt allmängiltig, trots att den handlar om en flykt.

– Att vara barn är att vara utsatt, alla kan känna igen sig i känslan av utsatthet och ensamhet, säger Ellen Lamm.

Ilon Wikland har läst librettot men säger att hon inte lägger sig i andras arbete så länge det inte är några direkta faktafel. Hon går ofta på Operan och musiken är en viktig del i hennes liv. Hon brukar sitta på första raden i mitten och njuta av att ha den stora bilden mitt framför sig. Det är dock inte första gången hon ser sitt liv på scen, det har hänt flera gånger tidigare i Estland.

I boken fick Ilon ungefär samma ålder genom hela berättelsen – si så där en sju, åtta år, som många av de barn hon tecknat. I operaföreställningen är Ilon tänkt att vara runt tolv, ett barn på gränsen till tonåren. I verkligheten var det en fjortonåring som klev i land i Sverige och fick bo hos en faster, vars första lyckosamma drag var att skaffa Ilon ett lånekort på Stadsbiblioteket i Stockholm.

– Det var himmelriket, att ha tillgång till alla dessa böcker. Jag får fortfarande en skön känsla när jag passerar Stadsbiblioteket, berättar Ilon Wikland.

Men det var ingen naiv liten tjej som kom till Sverige, betonar hon. Ilon var van att klara sig själv rätt så mycket redan i Estland. Hennes föräldrar hade, som hon uttrycker det, inte tid med henne. Det var farmor och farfar som tog hand om henne som åttaåring i Estland.

Pappan fanns med ny familj i Sverige, men Ilon fick bo med fastern som själv var konstnärinna. I bilderboken ser man hur de sitter och målar bredvid varandra i fasterns hyresrum.

– Men vet du, det var inte det sämsta. Jag kunde göra saker andra barn inte fick, som att gå själv på konditori och äta kakor och glass, berättar Ilon.

Boken är alltså en sann historia. Samtidigt påpekar Ilon Wikland att man ju inte kan skriva allt i en barnbok och definitivt inte de värsta sakerna. Att Ilon fick en ny liten hundvalp när hon kom till Sverige var kanske inte helt sant, däremot att hon skaffade en senare, och att den hette Sammeli.

Hon fick också en flygande start i det nya landet, antogs så gott som omgående till Akke Kumliens konstskola som frielev och lärde sig svenska på kuppen, långt från dagens långa väntetider för nyanlända. Vid sexton började hon ta olika jobb, och som 24-åring sökte Ilon upp den stora författarinnan och dessutom chefredaktören på Rabén och Sjögrens förlag, Astrid Lindgren.

– Jag visade mina teckningar och bad: snälla! Jag behövde verkligen jobb. Astrid hade precis skrivit ”Mio min Mio”, och Ingrid Vang Nyman, som brukade teckna åt henne, var sjuk. Så jag gjorde några provteckningar och fick jobbet.

Det var början på ett långt yrkesliv och många, många bilder som i stort sett varenda svensk har en relation till. Ronja Rövardotter, ­Bullerbybarnen, Karlsson och Madicken – alla ser ut som de gör tack vare Ilon. Hennes runt 800 bok­illustrationer donerade hon för ett tiotal år sedan till Estland och sedan 2009 har hon ett eget museum i staden Hapsal där hon till stor del växte upp, ett museum som även innehåller miljöer och lekutrymmen.

Men minnet av den flicka hon var är levande hos den nu 87-åriga Ilon Wikland, som berättar att tanken på hennes farmor och farfar fortfarande ger henne ont i magen. De hade tagit hand om henne sedan hon var liten och varit som mamma och pappa men blev kvar i Estland. Hon träffade dem aldrig mer.

Tecknandet började redan när hon var liten i Estland. Den lilla Ilon upptäckte att hon alltid fick vara i fred och slapp hjälpa till när hon satt och tecknade.

– Då lät farmor mig slippa jobba, jag slapp diska och plocka potatis. Jag fick vara i fred, det använder jag mig fortfarande av, faktiskt. När jag jobbar, då stänger jag av telefonen.

Att teckna skildras i boken som vägen till läkning för flickan Ilon och det verkar fortfarande vara en livsluft för Ilon Wikland i dag.

Hennes vilja att rita är fortfarande stark efter ett långt liv med tecknandet som motor och livsuppgift. Men orken är inte densamma. Ändå vill hon göra mer, fler böcker och säger också att hon vill göra något nytt, något som är annorlunda mot det hon gjort tidigare.

– En av de där bra sakerna med att teckna är att man inte kan supa och inte knarka. Teckna kan man bara göra när man är frisk och mår bra, säger hon.

Dagens Nyheter Insidan (praktik)

Nytt språk. Barn lär sig oftast snabbare än föräldrarna

12-åriga Sara blev tolk åt sin mamma och pappa

De kallar henne Mamma Sara på skoj. Roze Mary och Mohammed Khalaf är fortfarande ganska beroende av att tolvåriga Sara tolkar åt dem i olika sammanhang. Men det är ingen situation de vill fastna i. För risken finns.

Muhammed står och hackar sallad i köket i våningen på markplan medan Roze värmer pitabröd i mikron och tar fram pickles. I ugnen står en gratäng på potatis och köttfärs. Gardinen blåser rakt in i rummet, det är öppet från två håll. Småkillarna Mark och Isak trängs vid samma mobilspel i en bred ljusbrun skinnfåtölj och Sara, hon tolkar vårt samtal. Det går förvånansvärt bra och det tjocka lexikon hon för säkerhets skull plockat fram används aldrig. Inte heller pappas röststyrda översättningsprogram i mobilen kommer till någon större nytta. Sara gör det helt enkelt smidigare.

Familjen kom till Sverige i den stora vågen med flyktingar från Syrien hösten 2015. De var först på två olika asylboenden varav det sista fick dem att snabbt fly igen till det som då hette eget boende. För deras del innebar det en svart tvåa i en förort till Eskilstuna. Och möjlighet för barnen att gå i skolan igen. Det var det viktigaste.

– När vi var på förläggningen köpte pappa en sak åt mig, ett litet djur med ett hjärta och några ord på som var på svenska. Han sa, om ett år kommer du att kunna läsa det där! Då får du berätta för mig vad det står.

Det gick lite snabbare än så. Efter två månader i ”Välkomsten” och sammanlagt fem i introduktionsklass fick Sara börja i en vanlig svensk klass. Fast till hennes förtret blev det i en fjärdeklass och inte i en femma, vilket hade stämt bättre med hennes ålder. Ändå är hon stolt.

– Det var bara jag som fick flytta upp. Många lärare säger att jag lärt mig jättesnabbt. När jag sa att jag bara varit här i nio månader var det en lärare som inte trodde på mig, berättar Sara.

Vid det laget kunde Sara sedan länge läsa texten på gosedjuret: ”Världens bästa kompis”. Muhammed säger att han visste vad det stod, han hade kollat upp det på Google translate. Men han ville uppmuntra Sara, som varit bra på engelska i Syrien. Bra på allt i skolan, för övrigt. Däremot hade han ingen som helst baktanke eller plan på att hon skulle bli familjens tolk på det sätt som hon blivit.

– Jag trodde vi skulle lära oss samtidigt och tillsammans. Jag trodde något helt annat om Europa, att det skulle vara mycket lättare att komma in, säger Muhammed.

I stället för den snabba ingång i samhället han föreställt sig följde ett års påtvingad passivitet i väntan på beslut från Migrations­verket. Föräldrarna satt i lägenheten medan barnen var i skola och förskola. Det var då Sara och hennes två små­bröder drog ifrån språkmässigt.

Till skillnad från den ivrigt pluggande Sara är åttaårige Isak en kille som hoppar och studsar mycket och gärna leker ute. Isak har fått massor med kompisar ute på gården, alla arabisktalande. Ibland blir han arg och tycker att allt kretsar kring Sara och då och då får han också tolka lite för att han inte ska vara ledsen. Dessvärre blir han allt oftare brädad av minstingen Mark som hamnat på en förskola där personalen medvetet förbjudit alla språk utom svenska.

Muhammed uttrycker mest av allt stolthet över Sara. Han är också trygg med att han kan lita på henne. Det faktum att hon kan tolka i många situationer gör att han inte behöver besvära sin enda kompis i Sverige mer än nödvändigt. Men om det är något han inte vill att Sara ska behöva ta, eller som kanske är för svårt rent språkligt, då ringer han kompisen, som bott här i 27 år.

Rabie Aldeeb, som är integrationssamordnare i Eskilstuna kommun, där familjen bor, varnar bestämt föräldrar för att låta barnen tolka åt dem längre än de allra första månaderna. Han menar att det förlänger migrationsprocessen så att föräldrarna riskerar att faktiskt aldrig gå vidare in i nästa steg – integrationsprocessen.

– Det är ett stort dilemma för många, en del är fortfarande beroende av barnen efter 15 år, i slut­änden kan de faktiskt bli mobbade av sina barn. Det är ett jättestort problem, säger Rabie Aldeeb.

Roze och Muhammed håller med om att de kanske skulle lära sig snabbare själva om inte Sara fanns till hands. Men de är inställda på att ta sig över språktröskeln själva, lyssnar intensivt, försöker sig på en och annan mening.

– Vi har sett folk som sitter på socialen, som har varit här i massor av år, och bara gett upp och låter barnen tolka. Så får det bara inte bli, vi ska jobba, som vad som helst. Vi vill inte bara ta emot pengar, säger Roze med eftertryck och visar ett översatt betyg från en ekonomiutbildning.

Muhammed var it-ingenjör och hade tre olika jobb. Sara säger att hon såg honom fem minuter om dagen. Kontrasten blev stor när familjen hamnade i Sverige. Sara gick ned till gemensamhetslokalen i området och försökte sälja in sin pappa som praktikant för att han skulle slippa sitta hemma. Roze bakade mängder av kakor och gick ned och bjöd alla och frågade om svenskkurser. Det ledde faktiskt till att en kurs drogs igång, och sedan en till. För ett par veckor sedan fick Saras föräldrar äntligen börja på SFI och verkar kunna gå in på B-nivå.

Men Saras tolkuppdrag är långt­ifrån avslutat.

– De säger hela tiden, lär dig mer svenska, vi behöver dig!

Sara skojar ibland om att hon ska ta betalt. 20 kronor, eller hundra, eller tusen, om det är svåra grejer.

– Jag höjer priset tills de lär sig.

Sara och hennes föräldrar skämtar om den uppochnedvända situation de hamnat i men Rabie Aldeeb menar att problemen ofta kommer efter en tid. I början, när barnen är små, tycker de bara att det är roligt att hjälpa, men på sikt förlorar föräldrarna sin auktoritet. Barn som vet mer än föräldrarna stärker sin position på fel sätt, anser han. Hans bestämda råd är att använda tolk så mycket det går vid alla myndighetskontakter.

– Allt är lättare i dag, alla myndigheter har tillgång till telefontolk. Saker som försörjningsstöd och sjukdomar ska barnen inte behöva tolka, säger Rabie Aldeeb och tillägger att det allra bästa är om föräldrarna klarar sig helt utan barnens hjälp. Men viljan att lära har också en stor betydelse för hur de ombytta rollerna påverkar relationerna.

– När barnet ser att föräldrarna satsar hårt och gör sitt bästa, så behåller de den där auktoriteten som de har haft tidigare, säger Rabie Aldee.

Sara tycker själv inte att hennes tolkande ger henne mer att säga till om i familjen.

– Jag får bara översätta, inget mer.

Samtidigt säger Muhammed vid ett tillfälle då Sara inte är med, att han inte längre kan behandla henne riktigt som ett barn. Och det märks att hennes ansvarstagande sträcker sig utöver att bara tolka. De nyblivna SFI-eleverna Roze och Muhammed verkar dock ha satt som mål att vara självgående inom ett år. Lite på samma sätt som när Muhammed köpte gosedjuret med sina obegripliga krumelurer med orden: Om ett år kan du läsa det här.

Ett kvalificerat yrke med etiska regler

Det krävs mer än man kanske tror för att bli tolk. Bristen på auktoriserade tolkar är redan stor, och kan öka ännu mer om reglerna skärps för vem som får tolka.

Förvaltningslagen säger att myndigheter vid behov bör anlita tolk när man har kontakt med någon som inte behärskar svenska. På många håll i landet är det stor brist på språktolkar och regeringen har höjt anslaget till tolkutbildning.

Tolkar styrs av yrkesetiska regler, som att inte utelämna, ändra eller tillföra något, och att inte låta egna uppfattningar påverka tolkningen. Tolken ska enbart vara tolk och har fullständig tystnadsplikt. Varken anhöriga eller barn är egentligen lämpliga att tolka, enligt Social­styrelsen.

Situationen med tolkbrist gör att många hittar andra tillfälliga lösningar, ofta får då barn och unga tolka. Barnens försprång beror på att de fortare får tillgång till skola, att barn generellt lär sig språket snabbare och att de vuxna inte alltid vet att de har rätt till tolk. Andra faktorer som spelar in är att barnen finns på plats, och att föräldrarna litar på dem mer än på utomstående.

Kammarkollegiets general­direktör Gunnar Larsson och Barn­ombudsmannen Fredrik Malmberg skriver, i en gemensam debattartikel i Aftonbladet 24 april i år, att de efterlyser en lagändring som sätter stopp för barn att tolka åt sina egna föräldrar, enligt modell från Norge. Där har man förbjudit barn att tolka i offentlig förvaltning och även att förmedla samhällsinformation, med undantag för akuta nödsituationer där liv och hälsa hotas.

Tolkar utbildas vid många folkhögskolor och studieförbund, ofta inom ramen för yrkeshögskolan. Utbildning finns också bland annat på Stockholms universitet. Det finns också privata entreprenörer som driver tolkutbildningar som köps in av arbetsförmedlingen. En person som i dag tolkar utan utbildning kan ansöka om validering hos Yrkeshögskolan. Men oavsett vilken väg man går är det kammarkollegiets prov som avgör saken.

Klarar du tolkprovet?

Auktoriserade tolkar är personer som har klarat Kammarkollegiets tolkprov och står under myndighetens tillsyn. I provet ingår både muntliga och skriftliga delar. Man behöver också en viss kunskap om samhället fungerar.

Klarar du realiaprovet? Gå in på Kammarkollegiets hemsida, http://www.kammarkollegiet.se, klicka på länken ”Tolkar och översättare”. Under rubriken ”Så förbereder du dig inför tolkprovet” finns fliken ”Självtest i realiakunskaper” där du får svara på 15 frågor om samhälle, sjukvård, arbetsmarknad, vardagsjuridik och migration. Källa: Kammarkollegiet

Utställningsrecensioner i Utställningsestetiskt Forum

2006

Den våldsamma staden på Mångkulturellt centrum i Botkyrka

Den här utställningen ruckade mina fasta åsikter om utställningar när jag först såg den. Formmässigt bröt den mot allt jag utövat i mitt yrke. Inga läsvänliga utställningstexter, bara broschyrsidor monterade på en grovt byggd rumsinstallation. Långa texter, långa filmer, långa ljudband via hörlurar och ett fåtal konstverk som väl behöver sina förklaringar. Och ändå, förbannat intelligent och fångande. Jag tyckte kort sagt att detta var den absolut bästa dåligt utformade utställning jag någonsin besökt.

Jag tog del av två fantastiska visningar av två olika guider som båda ingått i utställningsgruppen. Inför recensionen gjorde jag ett återbesök för att se det hela utan visning, och tog även med mig en oförbrukad testbesökare. Lite framkom då bristerna. Men först lite om innehållet.

Utställningen behandlar modigt ett av de ämnen SD gick till val på, nämligen det förment ökande våldet i samhället och dess koppling till så kallade invandrartäta förorter, allt med en vilja att ge olika berättelser och inte förenkla. Någon slutsats eller sensmoral är sympatiskt nog inte uttalad, men kanske står den att finna står att finna i en av de medföljande essäerna i programmet. Rolf Lidskog, professor i sociologi skriver där”…människors otrygghet kan inte motverkas med mer övervakning och säkerhetstänkande. Vad vi behöver är mindre segregerade städer fyllda med gränsöverskridande möten där vi lär oss att det som är olikt mig själv inte är något farligt.”

Manusarbetet pågick ett år, och en månad före invigningen inträffade ”kravaller” i Fittja, den förort där MKC ligger, och händelserna blev en del av utställningen, en del som dessvärre bäst framkommer vid visningarna. Man berör även Göteborgskravallerna och är –som min testbesökare uttryckte saken- ”kritisk mot polisen med all rätt, men ändå ganska snällt”.

Formgivaren/konstnären har tillhandahållit en modul som utställningsgruppen sedan fått fylla. Texterna är trots längden läsbara, här är engagerade och vana skribenter. För de som ändå inte orkar räcker intervjuerna i lurar och skärmar långt. Det är alltså ett ovanligt väl genomarbetat manus som varken förenklats, tolkats eller stärkts av någon formgivare. De utställningsdelar som är monterade runt omkring på rummets befintliga väggar och skärmar faller dock bort en aning. Inte minst en definition av våld- en text som borde vara ganska central, hade hamnat obelyst bakom en bänk och en stolförvaring.

Dessutom var en del teknik ur funktion vid mitt besök. Både spotar, hörlurar och dessvärre även en projektion av utställningens höjdpunkt – ”Albys gyllene regler”, en berättelse om ett slags ”offentligt konstverk” i Alby som utges vara skrivet av Albybarn men som troligen till stor del är författat av välvilliga och naiva fröknar och invigt av kronprinsessan. Där står saker i stil med ”Här får alla vara” och ”Här bär vi inte kniv”. Berättelser runt den, om hur man vid invigningen lyfte fram skolans enda helsvenska elev samt en fantasi om att bryta loss skapelsen ur betongväggen och dumpa framför kungliga slottet är smått geniala.

Testbesökarens reaktioner var att utställningen var bra men lite otydlig och att han lite saknade våldsoffrets perspektiv. Trots mina och hans invändningar måste jag ge Den våldsamma staden ett högt betyg då de med begränsad budget lyckats med det så många museer vill men inte törs, nämligen göra ett starkt och självständigt inlägg i samtiden. Bättre ett oformgivet bra manus än motsatsen, säger jag, trots att jag i detta eliminerar min egen yrkesgrupp.

Irène Karlbom

Utställningen Avtryck: Tid, ting, minne, en förstudie till kommande basutställningar på Länsmuseet i Västerås och ska stå i fem år.

Den färgstarka och kompakta utställningen står i stark kontrast till den stora vita entrén med café och butik. Det första man undrar är faktiskt varför inte utställningar får mer yta på ett museum. Å andra sidan har man använt utrymmet väl.

Utställningen har ett filosofiskt anslag och handlar mycket om själva museisamlandets och historieintressets essens. Den är indelad i delarna tid, ting och minne. Två långa smala föremålsmontrar inramar rummet på bägge sidor, den ena sidan går från småbarns samlande i dag till museets äldsta föremål. Leksaker så långt det gått att uppbringa, därefter andra attraktiva föremål. Den andra, mot slutet en smärre retroorgie, handlar om samlande och urvalsprocesser. I mittdelen visas på ena sidan föremål sorterade efter kategorierna Tro, Kommunikation, Arbete och Tillsammans (den senare innehåller rusdrycker, tobak, spel mm) och på den andra sidan (just nu) en skarprättares historia, dödsstraff, sot och bot samt en barnmorskas historia. I montrarna samsas föremål från helt skilda epoker och kompletterade av varsitt bildspel i digital fotoram. Föremålens underhållningsvärde har fått stor betydelse, vilket onekligen har sina poänger i detta sammanhang.

Först av allt: Det här är ett riktigt, riktigt snyggt och drivet jobb av formgivaren Camilla Ed. Innovativ, fungerande teknik i form av rörlig bild möter redan i entrén. En aktivitetsplats för visningar är helt integrerad med utställningen. Formen är estetisk, funktionell och lekfull. En hällristning där figurerna rockar loss gör mig glad: humor är alltför sällsynt på svenska museer. En annan favorit är att hon istället för luckor helt enkelt gjort pusselbitar att plocka loss- det är att lita på besökaren, sånt tror jag att man har igen! I samma anda finns massor att upptäcka i barnvänlig höjd. Även där finns några helt lösa föremål. Gott om integrerade sittplatser med hörlurar för den trötte, här finns verkligen något för alla. Det är plats lämnad för tillägg av både text, bild och föremål utan att det känns som hål -utställningen är utvecklingsbar utan att kännas ofärdig.

Som sagt, en gedigen uppvisning i god utställningsformgivning av Camilla Ed. Men ändå, vad hade det inte kunnat bli om hon dessutom haft en lika kreativ textförfattare vid sin sida? För här blir det, i mitt tycke lite väl mycket förklarande, tankar som hört till arbetsprocessen och borde fått vara kvar där. Många texter saknar utställningens i övrigt lätta hand och lekfulla anslag, mycket frågor ställs med ett i mitt tycke lite väl hjälplöst tonfall. Någon har varit väldigt angelägen om att bli rätt uppfattad. Jag får känslan av en scenpoet som använder alldeles för mycket tid till att förklara sin dikt istället för att lita till dess egen bärkraft. Texterna har tydligen omarbetas av Centrum för lättläst men blivit längre i processen och faktiskt lite döda. Detta gäller dock inte all text i utställningen. En del, särskilt montertexter, har tydligen överlevt tillgänglighetskollen med blotta förskräckelsen. Ett citat från entrén biter sig fast: ”Vi lever framåt men förstår bakåt”. Det är poesi. En sån oneliner skulle lätt kunna ersätta en lång omständlig vepa om historiens nyttighet.

Som förstudie till kommande basutställningar bådar utställningen mycket gott. Man kanske att museet skulle våga ta steget att släppa inte bara form utan även formulering till outsiders- skribenter som inte är fullt lika insyltade i jobbet som de själva.

Irène Karlbom

Krönikor i Folket

Jag skrev varannan lördag i nästan 6 år. Det var något av det roligaste jag gjort även om det mot slutet kändes lite som att krama blod ur en sten. Jag tog aldrig sommaruppehåll, skrev oavbrutet. Men jag höll på tills Folket lades ned. Så det blev en del, och svårt att välja. Men här är i alla fall ett par stycken smakprov.

Åk och vet hut

Visserligen är flygresor ett gissel för klimatet, men det finns ändå gott om människor man bra gärna skulle vilja sätta på ett flygplan och skicka på en resa till valfritt U-land så de lär sig veta hut. Alla som gnäller över att de är ”motarbetade” så fort allt de säger och gör inte möter stående ovationer av hela omgivningen är en grupp jag skulle kunna rekommendera några veckor på landet i någon avkrok av Indien. Jag skriver avkrok eftersom Indien i stort inte riktigt längre är liktydigt med fattigdom på samma sätt som förr. Men den finns ändå på ett helt annat sätt än här. Alla som säger att de inte har en trasa att ta på sig kan följa med till samma ställe. Där har de flesta bara just en trasa att ta på sig och den är otroligt snygg

Alla som lider av diverse nervösa krämpor och utan att blinka skyller desammas uppkomst på sina medmänniskor, elaka chefer, onda lärare och illvilliga handläggare på någon myndighet. De kan få en tripp till något av de länder där folk fortfarande får sina sjukdomar av bakterier och småkryp, sjukdomar de får tillfriskna från eller avlida av bäst de kan. Och ändå på något sätt är friska i själen. Som möjligen misstänker onda andar och testar en exorcism. Men inte förläst sig på inkännande tidningsartiklar om stressrelaterade problem. Och sedan skyller stressen på andra utan att någon gång fundera över sitt eget ansvar i saken.

De som lider av dåligt arbetsklimat och brister i organisationsstrukturen och framför allt- framför allt – arbetsledningen (här viftar de lite med ögonbrynen över kaffekoppen) de kan få en resa de också och praoa som daglönare, eller varför inte  på någon av de fabriker där de syr de där små otroligt detaljerade kramdjuren som ligger i stora sjok på IKEA, kostar en tia och heter saker i stil med SÖT.

Folk som klagar på standarden på sina bostäder och menar att köket måste bytas ut eftersom det är hopplöst oergonomiskt, faktiskt snudd på en sanitär olägenhet och såååå åttiotal, de kan få en matlagningskurs med helpension på ett ställe där maten tillagas huksittande under bar himmel över en liten eld, äts från en ståltallrik med hjälp av en brödbit och smakar kanon. Sen får de uppsöka den avskilda dunge med vassruggar där hela byn har sin toalett, medförande en mugg vatten istället för toapapper, en mugg vatten de inte riktigt vet hur de ska hantera.

Alla kvinnor som klagar på att de inte känner sig sedda kan få knalla runt ett par dar i ett av de där länderna där kvinnor nästan aldrig går ut, där blir de sedda så att de klarar sig ett par år, lita på mig.

Allt det där kan ordnas av en utmärkt resebyrå som heter Läs och Res. Men man skulle kunna starta en variant som är lite mer hard-core och mer koldioxidneutral. Man kan skicka folk i containrar, de där utrymmena som de smugglar hit folk i är väl tomma på hemvägen? Jag ska öppna resebyrå. Den ska heta Åk och Vet Hut.

Irène Karlbom

Jobbade jag åt Sopranos?

Ibland är det konstigt. Jag hade precis skrivit en krönika om fenomenet att vara lojal med sin arbetsgivare, det vill säga inte tala illa om firman. Inte ens genom att i sin Facebook-uppdatering skriva saker som ”usch, vad segt att gå till jobbet imorgon, hade gärna varit ledig…” Något hindrade mig att skicka in. Trots att jag inte längre har någon fast arbetsgivare och alltså teoretiskt sett skulle kunna skriva vad jag ville på denna plats (och Facebook). Jag var helt enkelt rädd, rädd att inte bli anställd igen. Min förra arbetsgivare, Eskilstuna Kommun, är en stor sådan och dessutom en av de få som anställer folk i min bransch. Jag fegade ur och började knåpa på något annat. Så öppnade jag tidningen, och vad såg jag? En nyhetsartikel om just detta. Då kunde jag inte låta bli.

För er som missat debatten: Två anställda har blivit sparkade från Volvo i Skövde för att de skrivit av sig lite vardagsirritation på Facebook. Det handlade alltså om ett privat företag. Men även av kommunanställda krävs alltså lojalitet. Faktum är att jag knappt trodde mina öron när jag hörde det för bara några månader sen. Då hade jag redan hunnit vara anställd i närmare sex år helt ovetandes om denna regel. Jag funderade frenetiskt på vad jag skrivit på sistone… Det kändes plötsligt lite som att jobba åt Tony Soprano. Man har ju sett illojala personer bli levande begravda på TV. Lojal blir man väl automatiskt om man har det bra, tänker jag. Får man inte klaga alls, inte på någonting?

Det är ju halva den svenska folksjälen, vårt främsta sätt att uppleva gemenskap med varandra? Ja, jag vet att jag tidigare spytt galla över gnällspikar på denna plats, men hur irriterande de än är skulle jag inte vilja förbjuda dem. Munkavlar känns inte helt dynamiskt. Lite kan jag förstå det i ett privat företag som konkurrerar med andra företag och måste klå dem för sin överlevnad, men en kommun? Finns det en till kommunal förvaltning som konkurrerar och som man skulle kunna gynna om man illojalt låter mun gå på Facebook? Jag var och är uppriktigt förvånad att en kommun håller på med sånt där över huvud taget.

Missförhållanden måste först tas upp inom jobbets fyra väggar, var ett argument som framfördes i fallet med de sparkade i Skövde. Och det låter ju bra, snacka med dem det berör istället för att gå och blaja bakom ryggen, typ. Som i alla mänskliga relationer. Men då bortser man från vilken utomordentligt ojämlik relation det handlar om, särskilt när det är dåliga tider. Ärligt talat, hur stor chans är det att man vädrar missnöje öppet på ett jobb som kräver lojalitet och förbjuder de anställda att klaga? Dessutom måste det ju bli en väldigt godtycklig bedömning. Vad menade hen som tyckte det var segt att gå till jobbet? Trött efter helgen kan man väl vara utan att hata sitt jobb. Ironi, självironi och humor går också bort. Man vågar helt enkelt inte chansa.

Irène Karlbom

+Café Norr, ett hett fik på en plats (mitt på Strandgatan) där det verkligen fattades ett sådant. Sprillans nytt, ser ut att ha legat där sen mitten av förra seklet och genomgått pietetsfulla renoveringar under åren.

-Fotbollssupporters. När jag ser dem bröla in i TV-kamerorna kan jag allvarligt fundera över varför jag är heterosexuell. Och minnas varför jag flyttade från Göteborg.