Natur- och kulturhistoriska utställningar 2004-2021
Senaste uppdraget:
Basutställning på Halmens Hus, Bengtsfors
Den här utställningen tillkom under fyra års tid i samarbete med firman Naturinformation i Bengtsfors. De gjorde mitt koncept till verklighet och fick med sin långa erfarenhet till en bra mycket hållbarare utställning än jag kunnat göra själv. Utställningsgruppen på Halmens Hus som kom med uppdraget var också jätteprofessionell, de visste vad de ville ha fram och litade på min förmåga att ge dem det. Jag skrev nytt textmanus utifrån innehållet i det gamla och målade en hel del när fotona inte höll för förstoring. Vi valde att denna gång berätta historien till stor del genom specifika historiska personer, mest kvinnor. Dockorna fick huvuden och händer av skickliga Anna Fransisca Nilsson i Halmstad, ett samarbete som fick namnet ”Frankenstein-projektet”. Normalt kostar realistiska museidockor så mycket att vi knappt skulle haft råd med en. Det blev hela sex stycken, de flesta kostymerade av Gerd Karlsson. Vi jobbade nog en hel del gratistimmar alla inblandade men blev lite besatta av personerna och fick en relation till dessa ofta ganska fattiga och färgstarka halmslöjdare, lärarinnor och knallar.
Gamla favoriter:
,
Atmos 2006
Denna 500 kvm stora utställning om klimatförändringen var ett allkonstverk med miljöer, ljud, filmer och mängder av interaktivitet. Budget låg på 600 000 (minus min egen lön) och byggdes för gruppvisningar med två guider i varsin roll/er. Besöken varade 2 timmar med paus och sågs av i stort sett varenda högstadieklass i Eskilstuna, och några till. Efter flera års visande gick konceptet vidare till Helsingborg i uppdaterad form under namnet Atmos 2:1. Allt vi varnade för i Atmos har nu börjat bli verklighet. Däremot är det inte lika många som förnekar klimatförändringen som då…
Utställningen började med en tidsresa till ett tropiskt Eskilstuna.
Resan fortsatte med en gestaltning av processen som gör att för mycket Co2 pumpas ut i atmosfären, något vi visade med bland annat ett elektriskt tåg.
I ett otäckt lutande konsekvensrum fick besökarna dra snören mellan olika konsekvenser som kan skapa ett oändligt antal olika kedjor av händelser.
Mycket av det vi beskrev som framtidshot 2006 är idag nyheter. Tyvärr.
En animerad film i en tvättstuga visar vikten av ekonomiska styrmedel. Ett annat rum visade en vallokal med fiktiva partier, en tredje ett litet hus fyllt av vardagsval. Lika stor vikt lades vi dessa tre sidor av förändring. För mig som manusförfattare var det viktigt att inte allt lades på den enskilda människan, men inte heller inget.
Nio liv i Eskilstuna
Den här utställningen gjordes till Eskilstunas 350-årsjubileum. Den var beställd ”för barn” men blev rätt så allround, som bra utställningar ska, och många trodde att det var en basutställning.
En sak lärde jag mig- kalla en utställning för det den är. Många missade denna egentligen väldigt innehållsrika och egentligen traditionella utställning om Eskilstunas historia i tron att den handlade om katter, eller ”bara” var för barn… De såg aldrig stadsmodellen och allt det andra och hävdade i en enkät att museet inte handlar om stadens historia längre…att katten var en symbol för staden gick inte fram, fast svansen hade samma form som Eskilstunaån.
Sextonhundratalsrummet med dockor och (åter) Esksiltunaån i golvet. Utställningen fick väldigt bra kritik av Eva Persson på ue-forum som utgick från att den var en basutställning. Färgen är extremt vanlig när man vill skildra Stormaktstiden.
Sjuttonhundratalsrummet med mekaniska dockor. Även här är färgvalet ganska vanligt, 1700-talet ljust och tjusigt.
Industrialismen och den politiska ”Kampen om Eskilstuna” som brädspel. Jag vet inte hur många som orkade följa Kata Dahlström och FW Thorsson genom stadens industrier, men möjligheten fanns. Men fattade någon att sexkanterna var skorstenar? Och att stålnätet var röken från dem? Vet ej.
Traditionell men lite skruvad handelsbod, i vilken man hörde en Kerstin beskriva sin barndom i Eskilstuna. En jättespännande kvinna som jag hittade av en slump när jag googlade…hennes skildring av barndomsstaden var originell och detaljrik. Som att staden var full med gråsparvar. Varför? De åt från hästskiten som låg överallt, man använde fortfarande häst och vagn. Jag satte mig och gjorde sparvar…
Julita Gård, Gods och Gåva 2011
2011 fick jag göra något jag drömt om länge- en så kallad basutställning. Det betyder idag en utställning som står i kanske tio år. Dock var den i ett så märkligt hus att det inte behövdes någon scenografi att tala om. Huset var en scenografi, och huvudpersonen en intressant och gäckande figur.
Arthur var med största sannolikhet homosexuell, vilket dock var förbjudet i lag under större delen av hans liv. Praxis på Julita hade dittills varit att helt undvika den frågan eftersom den var ”ointressant”. Jag hade en annan åsikt där, vilket skapade lite oro. Jag tyckte att det hade en ganska stor betydelse och att det var dags att sluta undvika frågan – det var 2011! Men ordet ”karltokig” var ett autentiskt citat. Bland många andra citat, Arthur var färgstark på många sätt.
Jag greps av hans öde, skrev en uppsats i historia om honom och föreläste om honom på Pridefestivalen samma år. Den här stora målningen var en av de få ingreppen i det redan så spännande rummet, den dolde biorummet och är målad av Ola Öhlin, en konstnär som annars målar på ett helt annat sätt…
Mycket av utställningen förutom filmen utgjordes av foton och annat arkivmaterial. Spelkorten blev ett tema för att lätta upp lite. Arthur var också mycket för kortspel. Och hans liv fullt med påtvingat spel och hemligheter- som i kortspel.
Varje rum hade ett tema och en skulptur som symbol. Hundarna var viktiga i Arthurs liv. Varje rum hade också en egen färg hjärter, spader osv.
En viktig del av utställningen var den film som jag skrev manus till och som producerades av Sari Eliasson. Den finns nu på YouTube:
Filmen om Julita och Arthur Bäckström
Den vandrande staden 2014
Utställningen på Lödöse museum blev den sista på flera år. Men en av de roligaste att göra. Jag stod för manus och form men tillsammans med en fantastisk personal, så varmt har jag nog aldrig blivit mottagen som frilansare på ett museum… Utställningen handlar om något så abstrakt som samhällsplanering, hur städer och människor flyttats av myndigheter, från Gustav Vasa till idag.
Gustav Vasa som samhällsplanerare
Nutida Lödösebor fick gestalta Lödösebor i olika tider.
Samhällsplanerarhanden idag har skapat en pendlarstad.
Samhällsplanerarhanden med en påse pengar.
En fantastisk fin modell av en elev på Linköpings formakademi, Erik Emanuelsson. (och min då fyraåriga dotter Vendela i fin medeltidsdräkt)
Artikel om utställningen på Västarvet
Barnkulturcentrum Eskilstuna
Här jobbade jag under fyra underbara år med att producera upplevelserum för barn- fria kreativa rum, kompletta med utklädningskläder och saker man fick leka med- inga rör ej- skyltar så långt ögat nådde. Fyra rum hann jag med: ”Tusen års berättelser”, ”HC Andersen”, ”Under Jorden” och ”Hundtuna”. En liten budget men full frihet och kreativitet där jag verkligen fick spejsa loss.
Tusen års berättelser
Ett rum fyllt med sagomotiv och där man kunde lyssna på kortare sagor genom hål i pelarna, och längre sagor i grottorna, inläsa bland annat av Ulf Ärnström, en berättarpionjär.
Till slut lät jag publiken komma och välja utsnitt ur en stora väggen, varpå jag sågade loss biten, sålde per decimeterpris och donerade intäkten till Rädda Barnen. Lokaltidningen skrev : Hon sågar sin utställning…
HC Andersen
Här är bilder från rummet om HC Andersen, gjord till hans 200-årsdag. En lekmiljö med plats för all möjlig aktivitet.
Mycket inspiration kom från HC Andersens egna klippta bilder.
Inne i huset sitter HC och skriver.
Bord och stolar hamnade så småningom på Stadsbibliotekets barnavdelning, men där var nog ett annat slitage…
Sjöjungfrun hade från början hår av lin, som löstes upp och ersattes med plast. Med tiden blev hon allt slemmigare och vi anställde en algätare (plectostomus för er som har akvarium) som av någon mystisk anledning ofta sög sig fast i hennes ansikte- eller bröst.
Under Jorden
Här är Under Jorden, fotad av Joakim Serrander. Rummet hade underbar suggestiv musik av Martin Wiklund, då sommarjobbande tonåring. Nu gör han filmmusik i L.A….
Råttor, grävlingar och andra underjordsbor…
Bland rötter och stalaktiter fanns en grotta där man kunde rita i lugn och ro.
Ett troll tvättar pengar…rummet hade fler referenser till andra slags underjordisk verksamhet…
Hundtuna, en utställning för de minsta.
En tunnel att krypa genom…
En stad för alla hundar…
En nöjespark att lära sig siffror i…
Hundtuna blev den sista utställningen som producerades för Barnkulturcentrum eftersom denna 25-åriga institution lades ned. Hundtuna var en sorts ekologisk idealstad bebodd av hundar och med allsköns kommunal service. Man kunde titta in i husen och se deras vardagsliv, men också bygga om i deras stad och själv åka på deras bussar. Eller öva sig på siffror och bokstäver. Man ser inte på hundar om de är en han eller hon, vilket gjorde att jag slapp räkna antal män och kvinnor. Även etnicitet försvinner.
Äldre projekt
Det är svårt att ta med allt, jag hade ju över tio års jobb med utställningar bakom mig när jag flyttade till Eskilstuna 2004. Naturhistoriska Riksmuseet, Tekniska Museet, tre år på Länsmuseet i Halmstad…det får bli en bildkavalkad.
Monter åt barncancerfonden på Junibacken. Först gjorde jag pojken skallig, men det tyckte de såg för otäckt ut, så han fick lite hår…Jag fick också back på en sjuksköterska som var mer rolig än söt…sånt händer rätt sällan på museer, men det här var en kommersiell aktör.
Förbjuden zon, om förbjudna böcker mm på Eskilstuna Stadsmuseum, fint samarbete med alla där..
Samlarutställning i Halmstad. Geta Lööfs skivsamling fick balanseras av en väldigt stor skiva. Jag ska aldrig mer göra en samlingsutställning, vi knäckte oss på alla prylar och drack enorma mängder kaffe i hela Halland.
Om målaren mm Severin Nilsson- min första fullskaledocka. Det var hans ”riktiga” mössa och palett, har jag för mig. Eller om det var staffliet…
Lugnarohögen med en generationskedja i keramik. Tydligen är just den fortfarande kvar, fast resten är omgjort, lite kul…
Mor Johanna i Lugnarohögen, fullskaledocka.
Vikingamåltid när man inte har råd med dockor…
Utom en, en bajsande vikingapojke, som var kalkerad på min kompis då tioårige son.
Dinosauriemodell i Naturhistoriska Riksmuseets gamla basutställning om Evolution. Tre hela dioramor med ett mycket mustigare formspråk än allt annat där. Bland annat hade två dinosaurier sex, lite diskret bakom en ormbunke. När jag kom tillbaka till museet 20 år senare hade de dock hamnat väl synliga på en klipptopp…
Om HIV på Naturhistoriska 1993. Ett jätteprojekt som jag och den andra formgivaren närapå brände ut oss på. Äntligen fick jag göra det jag alltid velat och jag ville göra ALLT. Jag var 25 år, och drog dit flera vänner från Konstfack. De ville också göra ALLT. Men kul, det hade vi. Och grät ibland.
Skådisar gestaltar könsroller genom historien. Storformatskamera, sminkös…den egyptiska mössan sydde jag snabbt av en kökshandduk.
Entré till istidsutställning med mammut. Jag gjorde en noggrann modell ”för att söka pengar” och tappade därefter kontrollen över allt. Producenten gav den till andra formgivare att tolka och jag blev i min tur erbjuden att förverkliga deras modeller… Upphovsrätt var inte riktigt hans grej. Men jag svalde förtreten för att jag så gärna ville in. Det blev också början på många år med utställningar som huvudsyssla.
Gymutställning på tekniska med massor av fullskaledockor. Jag gjöt av hela bekantskapskretsen och gjorde alla 12 dockorna hemma i mitt kök en het sommar. Det var ingen jätteprecision i dem, kläderna var ett hopkok, men jag tycker att det funkade, alla var ju på samma nivå.
Zanderinstitut fanns över hela världen runt förra sekelskiftet. Att så få finns kvar kan bero på två världskrig, en hel del järnsaker smältes ned när det behövdes vapen. Men några hittades, och renoverades till nyskick av duktiga konservatorer.
Zanderinstituten försvann men ersattes decennier senare av gym i en ny tradition. Arne Tammer, på bilden, kom på vernissaget, en liten farbror i klubb-blazer, lite tunnare än på bilden men lika energisk. Om man stoppade huvudet i hålet i mitten fick man en utskällning av skådespelaren Mattias Knave, som sen gjorde röster till många av mina utställningar.
irenekarlbomhall 